En odlares framgångar och vedermödor

Här på vår gård, med det småländskt klingande namnet Åkerhult, har det odlats två ton potatis varje år. Vårt smultronställe är varje självhushållares dröm med sina vidsträckta åkrar, blommande ängar och charmiga gamla lador. Hela härligheten är vackert inramad av ett högrest naturreservat. Här har jag äntligen hittat hem. Det enda molnet på himlen är mina bristande kunskaper om odling och en rad misslyckanden inom området. Detta har inte stoppat mig, för jag har en dröm. Vi ska kunna njuta av maten utan att grunna på miljögifter, klimatpåverkan och lågt näringsinnehåll, som jag gör idag. Med dagens massproducerade livsmedel är oron tyvärr befogad.

Kvantitet istället för kvalitet är tyvärr tidens melodi då konsumenterna generellt väljer de billigaste tomaterna även om de endast innehåller en tredjedel lykopen, jämfört med de dyrare sorterna. Dessutom är de kryddade med bekämpningsmedel. De snabbväxande grönsakerna som dominerar marknaden har, enligt flera undersökningar och rapporter, tappat en stor del av de viktiga antioxidanterna eller fytokemikalierna, som de också kallas. Du måste alltså äta tre billiga tomater för att få i dig samma mängd nyttigheter, som du får av en småskaligt odlad tomat. Tanken om att
leva och skörda på Åkerhult,”från jord till bord”, föddes samtidigt som vår son. Jag vill kunna lära honom det mest basala, men ändå så främmande för den moderna människan, nämligen hur man producerar sin egen mat.

För ett år sedan satt jag i en lägenhet i Gällivare och visualiserade hur jag skulle ströva omkring här på Åkerhult, som vi tillbringade all ledig tid på, i gummistövlar och med jord ända upp till armbågarna. Runt de prunkande odlingarna skulle vår pojke tulta, sida vid sida, med små kycklingar
och två änglalikt krullhåriga grisar, ja precis sådana som de visade i Mandelmanns gård. Att tre östsibiriska laikor och deras flockledare, finnspetstiken Saiva, skulle sluka de befjädrade i ett blodbad innan vi hann sätta spaden i jorden, förträngde jag totalt. Jag kläckte idén som föll i god
jord och samma kväll sa vi upp lägenheten. Vi firade vårt framtida liv, på min kärleks släktgård i byn Vuollerim, med ett glas bubbel. Skål för ett jordnära liv!

Första tiden på Åkerhult präglades av hårt arbete och gott självförtroende. Jag gjorde listor, planerade och delegerade arbetet i sann projektledaranda. En del trodde verkligen att jag kunde min sak. De vet att jag är bördig från Tornedalen, där jag åt solvarma bär och grönsaker direkt från mina far- och morföräldrars rika odlingar. Tyvärr ärvde jag inte den genen och efter nästan tjugo års stadsliv i södern, med en hel del falafel och sushi, så visste jag inte på rak arm hur man kokar potatis. Det googlade jag, under en inkognitoflik, och passade samtidigt på att läsa en snabbmanual om harvning, plöjning och plantering. ”Fake it til you make it”, som de säger i Amerika.

Skörden blev något mindre än på den gamla goda tiden. Med potatishackor och krökta ryggar plockade vi upp drygt 70 kilo pärer, som de kallas här i byn, mot tidigare 2000 kilo som även då togs upp för hand (!). Jag var riktigt mör och sov ovanligt djupt. Överhuvudtaget så har min kontorskropp genomgått en total förvandling, nu skulle jag likna den vid en Ardenner. Slita, bära, kånka, pusta, släpa, gräva och svettas är de verb som bäst beskriver en dag på Åkerhult. Här slaktas det även något ton älgkött varje höst och jakthundarna tränas året om. Frysarna fylls med bär, fisk,
fågel och vilt. Min tidigare så utmattande och ”kroniska” nacksmärta är borta och jag har aldrig tidigare känt mig så tillfreds i min knopp och kropp. Kanske är det så här högpresterande och stressade människor borde leva för att må bra i kropp och själ.

Jag ska erkänna att en ny sorts stress har infunnit sig. Det började med att jag skrollade olika odlingskonton på Instagram. En ny värld öppnade sig. Skira, gröna och sköna plantor i vackert ljus och förförande omgivningar. Det såg så lätt ut och plötsligt visualiserade jag ett hemmasnickrat
orangeri till bredden fyllt med grönsaker, skyddade från alla rådjur och harar som också huserar här på gården. Ja, de såg ju ut att njuta där de stod i sina träskor och trendiga trädgårdshandskar, omgivna av odlingspottar och ståtliga plantor, så avslappnade och glada. Full av iver köpte jag frön
och skred till verket.

Två månader senare stirrade jag fortfarande på mina hemmabyggda och återbrukade odlingslådor som jag tidigare hade skrutit om. Käkarna var spända. Inte ett livstecken! Jag som hade planerat före- och efterbilder som skulle generera många hjärtan och kommentarer. Jag som hade vårdat
fröna så ömt. Kanske hade jag vårdat dem till döds, ”vad fan ska jag nu fylla vårt blivande växthus med?!” Efter några dagars muttrande införskaffade jag till sist nya frön och började om från början. Jag kanske saknar gröna fingrar men vilja finns det gott om.

Nu sitter jag här och tittar på mina tomatplantor som har skjutit i höjden och på gurkorna som precis har börjat att gro. Basilikan doftar ljuvligt och växer så det knakar medan märgärten och oreganon lyser med sin frånvaro. I en sopcontainer har vi plockat fönster till växthuset och snart hämtar vi ett lass med gamla överblivna tegelstenar som ska bli ett vackert golv. Tanken på att sätta tänderna i en solvarm och lykopenstinn tomat, som jag har följt hela vägen, håller lågan vid liv genom alla bakslag. “En dåre söker lyckan i fjärran; den vise odlar den under sina fötter” som poeten James
Oppenheim så klokt konstaterade.

Maria Sätterqvist
Vars framgångar och vedermödor du kan följa på Instagram:@glesbygdsromantik

 

Lämna ett svar

Stäng meny